Jag känner mig oinspirerad till att skriva och det är fan tråkigt.. Jag älskar att skriva men jag tar mig inte tiden till det med allt annat runt omkring...

Jobb och familj och några få vänner får all min tid och det är jag helt tillfreds med.

Så...
...nu lägger jag ner för ett tag framöver.
Kanske slänger jag upp några inlägg när jag har lust, men främst kommer jag nog hänga på Instagram, det är ungefär till det jag har ork och lust just nu.
Vill ni hänga med mig så heter jag sophiamonthan (duuuuuh!!!) där.

Ta hand om er!
Kram!

Det är så himla spännande att se utvecklingen hos bebisar, jag hade fasen glömt bort alla saker som dom lär sig under- framförallt- det första året..
Lilla A är en hejare på att gå längs möbler nu och ibland om man lurar henne lite så kan hon stå utan stöd... Förvisso bara några korta sekunder, men i min mammahjärna så är det stort.
Fan lillan, tiden bara rusar i väg...

Hon är mer lik Max än Thyra, det kan jag se nu. Hon är busig och beslutsam och jag tror hon kommer ha ett jävla go i sig sen. Det välkomnas med utsträckta armar!
Dock så önskar jag att hon får Thyras intresse för att lära sig saker och inte Max rastlöshet....
Nåväl, hon blir vad hon blir och vi är glada och tacksamma för varje dag med vår lilla älskling!!

Nu ska jag packa ner henne i vagnen så ska vi ut på en morgonpromenad. I eftermiddag kommer Jennie och Enya hit och är barnvakt så jag och Daniel kan gå på älskade Emma och Davids bröllopsmingel. Underbart!

Lillan är sjuk. Feber har hon och halsen är väldigt suspekt på henne.. Danne spenderade halva natten med henne i soffan och resten av natten har hon gnällt och hostat i vår säng. Detta innebär alltså att mamman är trött idag. Så väldigt trött!

Jag försöker komma igång med den där förbenade träningen nu och det har startat bra måste jag säga. Jag kör pw's och ska väl avancera till löpning snart tänkte jag.
Jag blir hetsad av Runkeepern (som f.ö måste vara den bästa appen ever!!) och har satt som mål att powerwalka 15 mil i månaden. Det är ett vettigt mål som jag lätt kommer uppnå då tanken är att jag i största möjliga utsträckning ska ta mig till fots till och från jobbet, men idag när mina lår är så helvetes stumma efter min intervallträning på 1.5 mil igår, ja då funderar jag på hur jag tänker.
Himmel!
(Så idag blir det kommunalt till jobbet, fy skäms!!)

Nu blir det jobb, familjefrulle på morgonen sen promenix i eftermiddag.
Låter som en bra plan!

Imorgon ska fina Jesusmamma vara barnvakt åt vår lilla knatte så föräldrarna kan gå ut på galej utan bebis.
Spännande!

Annars kan jag inte skryta om att det händer så mycket faktiskt.
Livet har sitt vardagliga lunk och jag hänger mest på där kan jag känna..
Jobb jobb jobb, sen är det fredag och det är fan alltid lika fantastiskt med fredagar och sen... ja då är det måndag igen och veckan susar förbi snabbt som attan.

Om två veckor åker jag och Mathilda till London i några dagar och det är så himla efterlängtat, det kan jag lova.
Planen är väl shopping (för obefintliga pengar. BUUUU!!!) och vinhäng i trädgården och kanske kanske tillochmed utgång?
Den som lever får se!

Nä, nu ger jag upp. Fixar det sista på jobbet, sen hem till vacker man och busig bebis.
Vem vet, jag kanske till och med duschar idag?

Är det detta som kallas arbetsskada? Kan jag stämma någon?

Älskade lilla A.
Idag blir du nio månader gammal.
Lilla hjärtat, du ger oss sådan glädje och lycka. När du tittar på mig med dina stora ögon och det där busiga leendet, ja då blir jag salig...
Vi är så glada att det är just du som kom till oss, du är evigt älskad av oss alla.

Imorse fick jag starta dagen med dig på mig. Du var trött och alldeles sömndrucken men ville inte somna om, bara ligga där på mitt bröst och snutta på din napp och låta sådär mysigt som du ofta gör för att hålla dig vaken.
'Mmmmmmmmmmm' låter du, och så lite smaskningar från nappen. Det var svårt att lägga dig på pappas arm och gå iväg idag. Idag vill jag bara insupa varje minut med dig, för jag vet alltför väl att den här tiden är över på ett nafs.
Och även fast du väckt mig fem gånger inatt och även fast jag sovit alldeles superdåligt överlag hela natten så spelar det ingen roll.
Du är värd allt...

Igår var jag ute på lite äventyr efter jobbet, jag var på arbetsintervju.
Himla roligt och intressant kan jag tycka, men nu är det tusen frågor i min skalle...
Ska jag?
Bör jag?
Vill jag?
Är det värt det?

Varför sitter jag bara inte på något universalt supersvar för?

Vissa dagar är såna dagar då jag känner hur jag faller mer och mer för Ava. Jag kan fysiskt känna hur himla kär jag är i henne.

Hon är en egen människa nu som jag verkligen känner utan och innan, inte bara en söt liten figur som ligger och är ett kolli.
Jag hävdar fortfarande att jag inte älskar något av mina barn från första stund, och i ärlighetens namn så har jag lite svårt att förstå alla dom säger att dom älskar ungen från första stund... Är jag ensam om att behöva känna människan som jag älskar? Inte fasen känner man en nyfödd!?
Jag känner en modersinstinkt, givetvis. Känner att jag skulle göra allt för att beskydda det lilla barnet som kommit till oss, så är det.
Men älska? Kalla mig konstig, men sån är inte jag. Inte från start.

Första arbetsdagen avklarad.
Helt sanslöst hur... normalt... allt känns. Utan att överdriva så känns det som att jag bara varit hemma över helgen, allt är ju precis som vanligt.
Samma kök.
Samma folk.
Samma rutiner.
Bara lite oordning liksom.

Nu sitter jag på Söder och väntar på att Thyra ska bli klar med sin körövning, moffar lite choklad bara för att bli pigg. Ska sen ta oss hem och pussa på resten av familjen och äta lite, sen ska jag iväg på möte hemma hos en av Thyras klasskompisar. Jag och Dag är tydligen klassföräldrar den här terminen så då ska vi styra upp någon aktivitet så ungarna tjänar pengar...
Suck.

Det här är vad jag vinkade hejdå till imorse, och ja, det känns faktiskt skumt..
Så himla tokigt att varje dag gå upp tidigt (nåväl, samma tid som vanligt) för att sen åka iväg.
Utan hundra barn.
Jättekonstigt!

Natten har givetvis varit rätt dålig, sådär som den alltid är precis innan man ska göra något ovant. Jag har sovit ganska dåligt och lilla A har bökat runt en hel del.
De två föregående nätterna så sov hon faktiskt hela nätterna, behövde bara stoppa in nappen två gånger.
Hur skönt?
Skulle vara fantastiskt om hon ville sluta äta på natten, så man slipper gå upp och amma eller göra flaska tills ungen är 2.5 år- känner att jag gjort det tillräckligt i mitt liv redan..

Familjen spelar Yatzy på iPaden och jag mår illa..
Spenderar sista dagarna som ledig med magsjuka. Fy fan!!